tofts

Jag vet inte om du som läser detta kanske såg mig, men jag var faktiskt med i programmet "Postkodmiljonären" rätt nyligen. Som tävlande. Det är ett minne fyllt av ångest.

Jag kommer ihåg hur jag satte mig i den s.k "heta stolen". Musiken gick igång. Gjutet, tänkte jag. Och så koncentrerade jag mig på första frågan. Denna inledningsfråga, värd 1 000 kronor, som idag handlade om hur varmt vattnet måste vara för att det ska koka. Jag svarade att det då skulle vara 10 grader varmt. "Är detta ditt slutgiltiga svar?" frågade programledaren, och jag nickade glatt. "Du är säker på att du inte ska använda några livlinor?" frågade han mig. "Nej!. Detta är ju som att stjäla godis från småbarn", svarade jag. Och så åkte jag ut.

Tydligen var jag också den förste i programmets historia som hade åkt ut på första frågan. Därför fick jag också ett tröstpris. En resa till Bornholm. Publiken hånskrattade och jag lämnade sakta studion.

Men vi åkte ändå till Bornholm, jag och Emil. Detta var kanske en weekend i slutet på oktober. Vi satte oss på stranden. Det stormade, blåste och sanden blåste in i våra ögon. "Se, vilken härlig resa jag fixade", sa jag. Och Emil bara suckade. "Om du bara kunde klarat den första säkerhetsnivån... Då skulle vi kanske i alla fall klarat oss ner till Polen!"


Och så ringde väckarklockan.